Jag befinner mig i denna stund 72 mil hemifrån. Vi ska i en veckas tid bo vid foten av ett fjäll som heter ”Snasarhögarna” . Hundra meter från stugan finns kalfjället med sin till synes oändliga vidd. Denna miljö är svårslagen. Min farfar byggde denna stuga någon gång på 60-talet, och den har hållits i släkten sen dess. Nu är den i min fasters ägor. Jag känner en enorm tacksamhet att få möjlighet att spendera tid här även i vuxen ålder. Här spenderade min familj nästan varje sportlov från jag var ett år gammal. Då var stugan inte lika modern som idag. Vi hade inget rinnande vatten, ingen bastu och ingen dusch, som nu finns i en intill liggande stuga.
Vi kom upp i fredags, efter 9 timmars resa. Vi hade beställt skottning men han som skulle hjälpa oss med det hade inte hunnit komma, så min man fick skotta sig in i huset så vi kunde få in alla vår packning. Huset var kallt närmre bestämt -15 grader. Det tar ett par timmar att värma upp, men det hör till tjusningen. Vi trängdes lite framför öppna spisen med ett glas rött i handen och värmde våra kalla händer och fötter och väntade. Undertiden kom traktorn och skottade åt oss. Bilen fick nu sin plats utanför huset. Vi bestämde oss för att sätta igång vattnet morgonen därpå. Jag lagade lite mat och vi lade oss tidigt. Min son somnade gott med ena armen runt mig och den andra runt sin far till ljudet av en sprakande brasa.
På förmiddagen dagen efter försökte vi få igång vattnet men det visade sig att ledningarna och vattenpumpen hade frusit.
Jag bara log och tänkte, så här var det när jag var barn, då fick vi gå ned till bäcken och knacka hål på isen för att få dricksvatten, smälte snö för disk och tvätt, och det var då helt naturligt för oss. Det var så det var här uppe i fjällen. Allt kunde hända. Vi var beredda.
Så här stod jag nu med min egna lilla familj, med samma möjligheter och utmaningar som naturen ger, som min mor och far gjort så många gånger när jag var barn.
Jag kände ingenting annat än glädje. Jag var mitt i naturen, arbetade med den och fick prova mina kunskaper som jag fått som barn. Ut och leta vatten, på med några kastruller med snö på spisen och in i bastun!
När min man väl hittade bäcken, bestod vattnet mest av lera, så vi kanske letar reda på ett bättre ställe en annan dag. Vi har alltid dricksvatten med oss och det är inte långt ner till byn för att hämta mer om vi inte skulle hitta något i bäcken!
Med 8 hinkar snö blev disken diskad och nog blev vi rena i bastun av den smälta snön!
Förra året fick sonen sitta i en ryggsäck på pappa när vi åkte skidor. Nu är han lite för tung, så vi har hyrt längdskidor till honom.
Idag åkte vi först till Hanris Café i Handöl för att hämta lite vatten och fylla på bränslet med lite nygräddade våfflor och hjortronsylt!
En timme senare tog min pojke, med stolt min, sina första ”skär” med skidorna. Vi åkte sakta mot solen uppe på kalfjället. Det var nästintill vindstilla och ca 6 minusgrader. Underbart! Det blev såklart en del skrik och några fall, men trots allt en lyckad första tur för en två och en halvåring!
Jag har i många år tränat på att leva i nuet, inte oroa mig för morgondagen och inte ångra gårdagen. Plötsligt slår det mig, här finns ingen morgondag, ingen gårdag här finns bara nu. Ett euforiskt tillstånd infinner sig. Jag bryr mig inte om att rören är frusna, att den smälta snön är fullt av gräs och bäckens vatten är lerigt.
Här kan jag, på något vis, lite lättare än hemma hitta den njutning som upplevelsen att vara i nuet ger mig. Jag är inte på väg någon stans. Jag är här.
Utanför fönstret ser jag, i skrivande stund, toppen på Storsnasen som skiner vit mot en blå himmel, där lätta moln nu börjar samla sig. Nuet ber mig nu avsluta detta och återgå till att bara vara. Jag tror jag lyder!
Må så gott från Lise-lott!
